Filmen, teven och boken blir Benshi.se

Här hittar du äldre artiklar som jag har skrivit. Numera skriver jag om film på bloggen och filmfanzinet Benshi. se. Där skriver jag recensioner och artiklar om film. Vi ses!

Vänliga hälsningar
Petter

Essä: Fakta eller Fiktion

Det är allt för sällan som jag skriver om böcker och litteratur på den här bloggen. Som tur är finns det andra som har desto bättre koll på läget och som skriver med bättre insikt. Christian Lenemark, till exempel, som till vardags är doktorand i litteraturvetenskap. (Skriver bland annat om Stig Larsson och Carina Rydberg). Senast jag och Christian sågs gick vi till Trädgårn och kollade på The Knife. Vi var båda överens om att det var jordens spelning. Men språkintresserade Lenemark var nog ändå mest fascinerad över att orkestern hette Kniven.

Lenemark har skrivit en essä om förhållande mellan fakta och fiktion inom nutida litteratur. Avstampet sker i nyligen utkomna böcker av Bo G Jansson och Poul Behrendts. Skarpa tankar som går att applicera på allt från litteratur till massproducerad television. Essän publicerades i DN härom veckan och du hittar den här

Film: UNITED 93

Har en vän i Linköping som varje år i augusti hyr en liten Mercedes och kommer och hälsar på. Bilen brukar vara fylld med amerikansk country av ett slag som man sällan får höra. Vi körde en stund och plötsligt var vi på Båstads filmfestival.

Det visade sig att även Emma Grey Munthe hade hittat dit. Hon tyckte visst att det var en gubbig festival. Kan nog instämma i detta. Jag kallar mig inte för ungdom, men i detta sammanhang kunde jag nästan göra det. Särskilt välkommen kände man sig inte heller. När jag skulle traska in och köpa biljett hojta det plötsligt en mycket barsk man bakom mig och undrade vart jag var på väg. Det visade sig senare vara festivalens ledare. Nåja, man kan ju inte begära allt. Och att känna sig lite vilsen i Båstads kulturkrets känns på något sätt helt rätt. Munthe beskriver i sitt blogginlägg publikens reaktioner under filmen "Islams barn i folkhemmet" och föreslår att man borde göra en dokumentär om pensionärerna på Bjärehalvön. Mitt förslag är att man i så fall kunde använda sig av de två damerna, som direkt efter föreställning skyndade ut ur salongen och var mycket upprörda över att de medverkande i filmen inte pratade svenska på det sättet som Svenska Akademien påbjuder. (Då åsyftar jag Horace och hans polare och inte General Knas med vänner).

Filmen UNITED 93 är en bra film. Vid filmens premiär i fredags så var en relativt enad kritikerkår att betyget skulle landa runt fyra. Gott så. UNITED 93 skildrar vad som händer det fjärde planet som kapades den 11 september 2001. Det plan som aldrig nådde fram till det mål som flygkaparna hade tänkt sig. Kaparna blev övermannade av passagerarna och kraschade i Shanksville, Pennsylvania. Paul Greengrass berättar om händelsen med trovärdighet och detaljrikedom. I genren har vi vant oss vid att stark amerikansk patriotism och flaggviftande till höger och vänster. Greengrass har hoppat över den amerikanska flaggan och über sentimentala personporträtt. Tack för det. Filmen behandlar ett stycke nutidshistoria och Greengrass skildring är klaustrofobisk och dramatiskt fängslande. Det är några goda skäl till att se UNITED 93.

Jag: Är tillbaka

…med en ödmjuk förhoppning om att du finns kvar. Tiden går fort ibland. Livet har sin gång och planering lämnas åt sidan till förmån för möten med spännande människor, en dag på stranden eller vardagsbestyr. Men så här i slutet av sommaren är det åter dags att ta tag i som behövs göras. För min del är det att börja skriva mer. Tack till dig som tittar in på denna blogg lite då och då. Men innan det åter blir dags för mina vanliga små texter om film, teve, konserter som jag besöker följer en kort lista över några blogginläggen som aldrig blev skrivna

Musik: The Knife
En av dom skönaste och bästa spelningarna på mycket länge stod The Knife för på Trädgårn i Göteborg under april. Jag tillhörde en av de lyckliga som hade kommit över en biljett. Göteborg bjöd på mycket regn den dagen. Jag parkerade mig på Folkets bios fik och drack kaffe och käkade blåbärspaj med vaniljsås. Läste en skön bok som jag lånat av en vän (tack Miriam). Kan en dag spenderas bättre? På kvällen traskade jag och min gamle filmvetarkamrat till iväg och spanade in The Knife. Vi blev förstummade båda två. För mig var det den bästa spelning som jag bevittnat sedan Primal Scream 2000 i Lund. We Share Our Mothers Health ringer fortfarande ständigt i mina öron. Karin Dreijer dansade coolast av alla.

Teater: De Knutna Händerna
Jag gillar Moberg och De Knutna Händerna och Långt från Landsvägen tycker jag är hans bästa. Även om de kanske inte är de första som man funderar på när tänker på Mobergs författarskap. Moberg lyckas beskriva hur svårt det kan vara för olika generationer att kommunicera med varandra och förstå varandras livsmål på ett utomordentligt sätt. Beskrivningen känns dessutom lika pricksäker nu som då. Regionteatern och Dramatörerna får godkänt för denna uppsättning.

Musik: Atomic Swing
Jösses va jag har lyssnat på Atomic Swings Bossanova Swap Meet genom åren. Plötsligt var dom tillbaka i en källare närma mig. Förväntningarna var inte särskilt högt ställda. Återföreningar brukar mest leda till att man likt en sur gammal gubbe konstaterar att ”det var bättre för”. Den första delen såg ut att bekräfta denna tes, men oj vad det började svänga efter en timme ungefär. Det blev slutligen klart över 100 grader när Smile avslutningsvis kokades upp. Niclas Frisk är ju dessutom en hejare på gitarr.

Under kvällen kom en vacker kvinna kom fram till mig och trodde att jag var en snubbe som hade hängt med dom coola grabbarna på gymnasiet. Men hon hade fel. Jag har alltid tillhört nördarna. Hon kanske var full. Men det är okey.

Idrott: GP Speedway i Köpenhamn
Tycker man, som jag, att midsommar är en överskattad högtid så kan man åka till Köpenhamn och kolla på speedway. Jag och två av mina bästa vänner bänkade oss på Parken tillsammans med 30 000 danskar ungefär och spanade på motorcyklar som körde runt runt. Speedway är fasen så mycket roligare än vad man kan tänka sig. Det skulle så småningom visa sig vara Tony Rickardssons sista tävling. En legend på många sätt. Själv har jag numera en Rickardsson keps hängandes i hallen. Inte snygg, men lika kul som 30 000 fulla danskar.

Musik: Loveparade
Plötsligt, om man har tur, kan man också hamna på Loveparade i Berlin. Det är skojigt där. 1,2 miljoner peoples från lite varstans. Surfa in på galleriet här om du vill se hur det såg ut. Du får dessutom höra den sköna United States of Love. Hm, längtar redan tillbaka till Berlin. Siktar på att komma dit när det är filmfestival i februari.

Musik: Hello Saferide
Annika Norlin var gästade Palladium under våren. Välsvarvad pop som gjorde sig mycket bra live. Se henne och vännerna om du får tillfälle någonstans nära dig. Gillar fortfarande San Fransisco och sentimentala Long Lost Penpale. Hon hade en mycket grön klänning på sig. Den var fin.

Snart på återhörande!

Musik: The Cardigans

Satte mig på tåget direkt efter jobbet i måndags för att åka ner till KB och kolla på The Cardigans. Sov i någon timme på tåget och var sedan framme i Malmö. Käkade middag på Vinylbaren med den bästa av vänner och senare fick vi även sällskap av den store Ulf Lundell fantasten. Men också den märkliga kvinnan som jag inte känner dök upp. Hon ser lika cool ut som snäll. En ovanlig kombination. Har egentligen bara träffat henne en gång och det var på våren 95. Hon hade samma tröja på sig som Tina Kellegher i The Snapper. Jag och min gode vän mötte henne en fredagseftermiddag i skivbutiken. Jag inhandlade Cardigans Life-platta. Sedan kalasade vi till 4 på morgonen ackompanjerade av tonerna från Cardigans och Green Day inställt på repeat. Det var en jäkligt rolig natt. Brukar ibland tänka tillbaka på den där natten, som det optimala fredagsfesten. Och nu var vi tre plötsligt återförenade strax innan en Cardigans spelning, drygt 10 år senare, och jag har en extra biljett som jag kan dela med mig av. Märkligt. Fast vi är äldre nu och tyvärr är vi nog också en smula tråkigare, men jag hoppas hon har det bra.

Alla texter om The Cardigans brukar börja med att beskriva att bandet en gång i tiden spelade Tamburin producerad cocktailpop och det blev succé i Japan och på diverse andra ställen. Därefter kastade Cardigans popen på hyllan och började spela rock, samtidigt som Nina Persson började skriva låttexter. Därefter brukar artiklarna diskutera huruvida det var bättre för, eller det är bättre nu. En tämligen meningslös och tråkig diskussion, enligt mig. Så jag struntar i den.

KB är fullsatt av personer mellan 30 och 40. De flesta har nog följt bandets musik och äventyr sedan mitten av 90-talet. Zippat dry martini i baren till bandets tidiga plattor och numera små diggar man lätt till bandets senaste platta samtidigt som vardagssysslor som disk och städning utförs. Jo, jag vet. Jag är en av dom. Och nog låter det bra när bandet står på scen denna måndagskväll. Till och med bättre än vad det gör hemma på stereon. Soundet är tyngre, basen är ruggig och trumkompet låter apbra. Lägg därtill Ninas röst och bra texter, samt gitarrslingor med hög igenkännigsfaktor från Peter Svensson. Men överraskad, det blir jag inte, och inte extatisk heller. Det blir liksom mest en trivsam kväll, med trivsam musik. Sådär lagom trivsamt en måndagskväll när man kan dricka två pilsner och lyssna på musik och sedan stiga upp och jobba dagen efter. Cardigans är likt en fåtölj av Bruno Mathsson och ljuslyktor från Iitala, snyggt och bekvämt. Men också förutsägbart, stiliserat och en smula tråkigt i längden.

Trots att det låter bra och är snyggt, så lyfter spelningen aldrig riktigt. Tokdans, likväl som emotionella utflykter uteblir. Men om man skall plocka fram några ögonblick som trots allt är minnesvärda under kvällen, så är det värt att nämna ”Don´t Blame Your Daughter”, ”Live and Learn” och ”For What It´s Worth”. Måndagskvällen på KB var knappast euforisk eller överraskande, men väl trivsam och snygg.

Film: 165 Hässelby

Besökte Göteborgs Filmfestival förra veckan och stegade ut från vandrarhemmet i strålande solsken i lördags. Gick den korta vägen ner till Järntorget, som är festivalens kärna. Rundade biografen Draken och vidare ner till kajen. Stod en stund i den bitande kylan i väntan på färjan, som skulle ta mig den korta vägen över älven till Lindholmen. Letade mig sedan fram till den kombinerade biografen och teatern Aftonstjärnan. Och maken till charmigt ställe har inte skådats på mycket länge. Aftonstjärnan är inrymt i en gammal kåk från tidigt 1900-tal. Placerad i en backe, ser huset ut att luta åt alla möjliga håll och kanter. Utan för huset har Cajsa hängt upp en handskriven lapp. Hon har fredagen innan tappat sina vantar. Troligtvis på Lindholmsvägen. Det är kallt utan vantar denna februari i Göteborg. Jag hoppas att Cajsas händer får värme.

Med nyfunna förväntningar öppnar jag den gamla knarriga trädporten till Aftonstjärnan och går uppför den ojämna stentrappan. På andra våningen möts jag av en man med typiskt göteborgsutseende. I händerna har han en bricka full av hemgjorda semlor. Jag slår mig ner i den rymliga cafélokalen och hugger in på nybryggt kaffe och himmelsk semla. Det är en sådan dag, då trivsamheten har lagt sig som helande bomull kring hela min existens. Kommer i samspråk med mannen med göteborgsutseende. Han är såklart väldigt sympatisk. Han berättar att dom då och då anordnar temakvällar på Aftonstjärna. Sist hade dom Fransk afton. Först visades den franska filmen Delikatessen och sedan intogs Fransk löksoppa, rödvin och några bitar ost. Därefter återgick församlingen till salongen och tittade på Agnès Jaouis Se Mig. Nästa gång är temat Italien, berättar mannen, och jag önskar att jag kunde vara där. Efter avslutad fika och pratstund är det dags för film.

165 Hässelby är en dokumentär ifrån 2005 av Mia Engberg, som utspelar sig i nutid. Hässelby är en Stockholmsförort, som under 1950-talet byggdes upp som en del av det svenska folkhemmet. Hur det var att leva där när det var nybyggt skildras utmärkt av Per Anders Fogelström i Stad i Världen, som är den avslutande boken i romanserie Stad. Visserligen är det närliggande Vällingby, som beskrivs i Fogelströms berättelse, men jag förställer mig att det är ur socialt perspektiv är förhållandevis likt.

I 165 Hässelby får vi följa Frasse, Julio, Ayesha och Dino. Frasse är 13 år och har fått diagnosen ADHD. Hans överaktivitet gör att det blir struligt i skolan och förortsmiljön lugnar knappast hans oroliga själ. Han säger själv i filmen att han kan vara ”ganska jobbig ibland”. Frasse vill få utlopp för sin kreativitet och drömmer om att bli graffitimålare.

Julio kom till Sverige från Chile för 5 år sedan. En dag när han skulle ta ut pengar från bankomaten strulade det, vilket resulterade i att banken snöt honom på drygt 4000 spänn. Julio har en stark tilltro till det svenska samhället och utgår från att banken kommer att ge tillbaka honom pengarna. Så blir det tyvärr inte. Julio stångar pannan blodig mot det stelbenta bankväsendet och den svenska byråkratin, men utan resultat. Hans bild av det rättvisa Sverige krackelerar bit för bit.

Dino är graffitimålare. Han har åkt fast flera gånger och får nu jobba häcken av sig för att betala tillbaka skadestånd på över 70 000 kronor. Dino gör illegal konst som allt som oftast snabbt tvättas bort. ”Det finns inget annat folkslag som har offrat så mycket för nästan ingenting”, kommenterar Dino. Ett uttalande som säger en hel del om graffitimålarnas vardag och brinnande drivkraft.

Ayesha är musiker. Hon är engagerad i det lokala kulturlivet och anordnar Hässelby-dagen en sen augustilördag. Ayesha utsöndrar en osviklig framtidstro trots att hennes syn på samhället är kritiskt. Hon har en kämparglöd, som är avundsvärd och inspirerar. Hon brinner för osvikliga ideal på det sätt som det gör hos en tonåring, men som allt för få människor lyckas ta med sig in i vuxenlivet.

Växelvis följer Engberg dessa personligheter och deras livsöden under ett knappt år. Det är berättat med värme och starkt intresse av människor som bor och lever i Hässelby. Engbergs 165 Hässelby är en logisk följd av Stefan Jarls Mods-triologi och Reiner Hartlebs filmer om Jordbrobarnen. Men där Hartleb understundom frossar i förortens fallenhet för ocredig smak och där Jarls persongalleri i första hand fokuserar på utslagna människor med missbrukar problem, visar istället Engberg upp en mer mångfasetterad bild av svenskar födda med förödande liten ekonomisk makt. 165 Hässelby är ett dokument över det nutida svenska klassamhället och filmen visar upp hur livsdrömmar frodas och tar sig uttryck i den del av samhället som inte subventioneras av statliga kulturpengar. Engberg lyckas skildra detta utan att efterlämna en fadd smak av klassturism.

När filmen är slut vandrar jag återigen ut i vinterkylan och strålande solsken. Tänker att om filmen hade utspelat sig 100 år tidigare är det mycket möjligt att det just är dessa gamla arbetarkvarter som hade kunnat vara föremål för filmen. Går ner mot färjan och väntar en stund i solskenet. Röker en cigg fastän jag inte borde. Sätter mig så småningom på båten och isflaken på älven ligger i stora sjok, så som dom gör i en gammal film med Anderssonskans Kalle. Ni vet de där gamla svenska filmerna där arbetarklassen framställdes som lustigkurrar som var glada och nöjda så länge tanterna fick lyssna på radio, gubbarna dricka en pilsner och barnen busaktigt fick kasta snöboll på en förbi passerande konstapel.

Jag vänder återigen mitt ansikte mot solen och jag får ett sms som andas längtan. Börjar fundera på vilken kaj jag skall stiga av vid. Vilken kaj lockar mest? Måste jag stiga av?

P.s Om du har läst det här tyder det mesta på att jag inte bara steg av färjan utan även förflyttade mig hem till den lilla staden, efter sköna dagar i Göteborg. D.s.

Teve: Det var en gång en skog

På kvällen gick jag ner till den gamla biografen. Det var snö på marken och en smula kallt, så som jag föreställer mig att det är på de flesta platser runt om i landet just nu. Det är sällan man numera får äran att bevittna en premiär i den lilla staden. Min mormor var på filmpremiär någon gång för länge sedan på samma biograf som jag nu var på väg till. Jag antar att det ägde rum någon gång på 1930-talet. Det var nämligen svårt att få någon klarhet i både årtal och filmens titel, när hon hastigt berättade den lilla historien för några år sedan. Klart var dock att det var en Edward Persson film och att mormor först hade stått utanför biografen tillsammans med en ganska stor skara människor. Herr Persson hade gjort storstilad entré och folkmassan hade varit förtjusta. Persson gick sedan i salongen och de flesta följde efter, däribland min mormor. Kanske var det mormor största idolmöte. Att sitta på en biograf och se en Edward Persson film med Persson själv i salongen. Jag vet inte, och kommer aldrig att få svar på frågan, men klart är att hennes idoldyrkan är både något märklig och svåråtkomlig. Hon pratade sällan om det. Men jag vet att vid en flyttstädning fanns det en hel garderob med tidningar och tidningsutklipp fördelade i två kategorier. Kategori ett var allt om kungen och drottningen. Kategori två var allt som skrivits om Mats Wilander.

Innan onsdagens premiärvisning av Det var en gång en skog presenterar filmens upphovsmän, Katarina Johansson och Jonna Eriksson, på ett mycket kort och anspråkslöst sätt filmen som vi snart kommer att få se. Tänker tillbaka på filmpresentationer som regissörer brukar göra av sina filmer på filmfestivaler som jag har besökt. Korta brukar presentationerna vara, men framförda både introvert, träigt och intetsägande. Johansson och Eriksson charm och mänskliga nyfikenhet lyser igen under den korta presentation. Kanske är det dessa egenskaper som framgångsrikt möjliggör att deltagarna i deras filmer på ett så naturligt och öppet sätt delar med sig av sina upplevelser och erfarenheter.

Det var en gång en skog är en dokumentär film om stormen Gudrun. Men liksom i filmbolaget Filmosonts tidigare produktioner så är det människorna som står i centrum. I detta fallet två familjer vid namn Forsman respektive Ericsson. Stormen Gudrun drog fram över södra Sverige och framför allt genom dom småländska skogarna för exakt ett år sedan, den 8 januari 2005. Förödelsen var på sina håll just förödande. Jag minns fortfarande känslan när jag själv för första gången var ute i skogarna runt om min lilla stad efter stormen. Trots alla vittnesmål jag hade hört, och trots alla bilder jag hade sett och trots att jag själv hört hur det ven runt knutarna den där kvällen, så förstod jag aldrig riktigt konsekvenserna av stormen förrän jag bevittnade den tidigare så mörka skogen ligga huller om buller på marken. Samma känslor väcks inom mig när jag nu ser Det var en gång en skog. Det går liksom inte riktigt förstå om inte någon påminner en om konsekvenserna på ett relativt brutalt och hjärtskärande sätt. Det var en gång en skog lyckas med detta, men filmen lyckas också förmedla tunga och svåra känslor uppblandat med värme och medmänsklighet. Det är få filmare förunnat att kunna skildra dessa känsloyttringar, utan att det blir hollywoodskt smetigt.

En av filmens stora behållning är den medverkande Anders Ericsson. En klurig smålänning, som känns besläktad med både en Wilhelm Mobergs figur och Ingvar Kamprad i rakt nedstigande led och det hela uppblandat med en gnutta Gnosjö-anda. Ödmjukhet blandat med en beundransvärd överlevnadsinstinkt och en stark drivkraft att lösa situationen på egen hand. Utan att ropa på hjälp från myndigheter eller andra institutioner. Han präglas av den där småländska stoltheten, som i sin bästa form blir till en kreativitet som löser det svåraste av problem, men som om den går för långt av utomstående brukar betraktas som inskränkthet och tjurskallighet. Jag tror det flesta minns Karl Oskar Nilsson från Mobergs Utvandrar-serie. Hur han under de hårdaste av tider till slut fick bevittna hur all sommarens hö brann upp efter ett åskväder och hur dottern dog efter att i sin hungersiver ha förätit sig på gröten. Tragedier som blev avgörande för Karl Oskars beslut att bryta upp och bestämma sig för att ordna familjens fortsatta överlevnad genom att flytta till Amerika. Det är svårt att inte komma och tänka på Karl Oskar i Max von Sydows tappning när man ser Anders Ericsson i Det var en gång en skog.

Det var en gång en skog kan du se ikväll söndag på Svt 1 klockan 22.25. Du kan också se filmen via svts hemsida. Gör det.

Om du vill läsa mer om filmen, så kan du göra det här och här