Film: Se Mig

(Comme une image)
Agnès Jaoui, Frankrike 2004


Den franska filmen Se Mig, vann pris för bästa manus i Cannes och tilldelades också en bronshäst på Stockholm Filmfestival 2004 för bästa manus. Inte helt oförkänt. Manuset är skarpt och mångbottnat. Här finns komiska poänger, reflektioner över kändisskap och skönhetsideal. Men som jag ser filmen så kretsar Se Mig i första hand om en dotter/ far relation och hur mycket får man offra i konstens namn?

Lolita som är i 20-årsåldern står i berättelsens centrum. Hon har lagt sina tidigare teaterambitioner på hyllan och satsar nu på klassisk sång. Hon tar regelbundna sånglektioner och mellan dessa försöker hon få sin fars och omgivningens uppmärksamhet. Det är dock ingen som ser henne för den som hon är. Utan istället får hon det gång på gång bekräftat att hennes bekantskapskrets utnyttjar henne för att komma i kontakt med hennes berömda far. Fadern är framgångsrik och hyllad författare. Han är dryg, sarkastisk och självupptagen. Som grädde på moset är denna medelålders man numera gift med en ung skönhet, som i princip är jämnårig med Lolita.

Relationen mellan fadern och Lolita är ansträng. Som titeln vittnar om så ser inte fadern Lolita. Han ägnar henne ingen tid, engagerar sig inte i hennes intressen och hon får aldrig höra några uppmuntrande ord. Istället glöms hon bort och blir endas ihåg kommen då det är dags att vara barnvakt. Denna reducering av Lolita som person får också konsekvenser för hennes relation till pojkar. När hon blir uppvaktad, så kan hon inte ta emot uppskattningen. Hon är allt för van vid att ingen ser henne, så varför skulle plötsligt någon vara intresserad av henne på riktigt. Ett på sikt ett förödande och självdestruktivt förhållningssätt till sin omgivning, som bottnar i faderns ignorans.

Någon djupare förklaring till faderns beteende ges inte i filmen. Det man vet om honom är att han är en framgångsrik författare och att hans böcker håller till i den högkulturella sfären. Han är med andra ord ingen dussinförfattare, som skriver kioskdeckare om försupna poliser. Att han skriver dessa ‘fina’ böcker om livet och lidandet, tycks vara hans ursäkt för att han i privat livet kan vara en odräglig människa. Se Mig ställer därmed frågan till sin publik, om man får bete sig och göra vad som helst för att skapa god konst?

Filmen lämnar frågan öppen till sin publik. Och det är inte heller särskilt unikt att kulturen diskuterar just kultur och skapande processens vilkor. Agnés Jaoui gör det dock på ett raffinerat och bra sätt. Man kan säkerligen se filmen Se Mig, med helt andra ögon än mina, och ha stor behållning av filmen. Men för mig är det frågan om konstnärskapets pris som hänger sig kvar, när eftertexten rullar igång.

Här följer några länkar till recentioner av filmen:
Vujer
Corren
GP